Midsommarhelgens svala rum

Staden är sval när Storhelgen öppnar sitt gap.

En del människor förbereder sin ensamhet
och andra människor inbillar sig någonting annat.
Den törstige har hittat en tillfällig kamrat
och resväskan fylls med drömmar
som blir tyngre och tyngre att försvara.
De gamla, vars kroppar rullatorerna bär fram
till den enda öppna livsmedelsaffären rymmer
allt i en påse, men kanske ett ansikte, kanske en röst?
Tiggerskan i skräddarställning hälsar entonigt på alla
förbipasserande. Någon förbarmar sig och någon
förbannar ögonblicket.

Staden är sval när Storhelgen öppnar sitt gap.

Midsommarstången bröt ihop när alla
påhopp dränerade marken
och kvar i resväskan ligger tomflaskorna
och blomstertidens bästa minnen.

"Men imorn, imorn är det en ny dag!"

Pojo kyrka

De svala valven kommer som en uppenbarelse
för hettan därute hänger ut våra kroppar.
Och just nu svalkas våra tvivel.

Bröllopsstress i högsommarvärme.
Som om alla börjar tveka och känna
uttalssvårigheter.

Är det här verkligen det rätta tillfället?

Bröllopsstress i högsommarvärme.
Någonting gott måste till sist sippra fram
ur denna långa väntan.

Jag får lita på att det som sägs,det sägs
för att det måste sägas.

Äppelträdets minne bromsar in

Jag tänker inte på framgångar.
Jag tänker på varsamma spänningar
och nu när äppelträdets nya ägare
hugger ned det sjuka trädet, vem
är jag att anklaga som inte längre är
på plats att skydda annat än som dikt
blir du kvar som mening.

äppelträdet rusar iväg med blomningen
inne i det vita: bräcklighet och
kontinuitet

det skulle kunna vara ett ynkligt äppelträd
och sågen
en ren desperation

det skulle kunna vara orsaken
till en handling
att äpplena inte smakar

det tragiska består
hos någon
hos alla

den absoluta smärtan
påminner oss
kommer närmare

på morgonen fortsätter vi
sträva efter
meningens kontinuitet

Inte så konstigt att livet
skiftar färg och att vi förblir
oberäkneliga.

Vi är ju en del av denna
besynnerliga väderlek.
Och se hur vi pendlar
från solklarheter till grumlig modd.

Och när man väl är med i väderleken
får man olikheten tåla.

Calypso bulbosa

Jag skulle kunna tillhöra människosläktet
för jag är ganska sällsynt förekommande,
men jag hoppas fortfarande hitta människor
som tror på vad dem ser och behandlar oss
därefter och låter stöveltrampen vara mjuka
och försonliga.

Jag står ut med ensamheten och min korta
blomstringstid på jorden för jag hör den
gamla kvinnans andetag och jag förstår att
jag är betydelsefull när jag visar mitt vackra
och sensibla riktmärke.

Jag tillhör reservatets utvalda och vem vet
nästa gång är det kanske människan som
behöver få en sista chans att återhämta sig
efter alla oförsonliga stöveltramp.

Mitt namn är Norna.

På djupt vatten

jag är nära
vadå nära?
jag är nära
vadå nära?
jag är nära
vadå nära?

nu är det din tur
att se mig i ögonen

jag är inte nära dig
varför inte?
jag är inte  nära dig
varför inte?
jag är inte nära dig
varför inte?

Det är här våra nederlag börjar
och det är här  nationernas nederlag
tar vid. Så enkelt det går att uttrycka
en sanning. Varje sanning var en gång
ett hjälplöst skrik som skulle ha omfamnats.

Mölle

Någonstans i närheten av Ängelholm.
Vistelseorten är okänd, men tilldragande.
Ovissheten är lika mörk och guldkantad
som koltrastens ledsagarsånger.

Vi konstaterar snabbt att skillnader fortfarande
är skillnader som gör skillnader, men på ett annat
plan än geografin, här har allt redan slagit ut och
rapsfälten gör mig till en yr Van Gogh tavla,

är vi ganska lika ändå.

En utsikt inne i utsikten.
Havsbandet kapar alla gränsmotsättningar
eller är det bara förgänglighetens ton
jag hör mellan silltrutens klagan

och havets dova suck?

Summeringens tid,
även om blicken lägger ut,
ute i det blå
som vi brukade säga
om någon vars fabler
hade blivit den absoluta sanningen,
omöjlig att omtolka.

Ordens andetag
frångår alla självklarheter
och fåglarna lockar fram
en kikare.

Gadamers lilla bok

Vad göra?

Gadamers lilla bok
påvisar vissa drag
som jag inte kan motstå.
Konstens mening:

Den långsamma blicken ut.
Den långsamma blicken in.

Nu sitter jag framför en aprilkväll, framför mig uppenbarar sig alla aprilkvällar,
som egentligen inte hade någon avsikt alls, men plötsligt fick det.

Det absurda, min mening!
Det absurda, en mening!

Vad göra?

Jag ser inte mina grubblerier som ett nederlag även om min gamla faster
hade svårt att förlika sig med att jag tog med Gunnar Björling poesi till skogs.

Vid all erfarenhet av konst handlar det om att vi lär oss ett speciellt sätt
att dröja kvar hos konstverket. Detta kvardröjande blir aldrig långtråkigt.
Ju mer vi inlåter oss på verket, desto mer talar det till oss; desto mer
mångskiftande och desto rikare visar det sig vara. Tidserfarenhetens väsen
i samband med konst är att vi lär oss att dröja kvar. Detta är måhända den
oss tilldelade ändliga motsvarigheten till det man kallar evighet.

Hans-Georg Gadamer lilla bok heter Konst som Spel, Symbol och Fest.
Utgiven på Dualis förlag med Pehr Sällström som översättare

En Passion!

Andrum         Sociala kontakter

Ur detta ursprung
blandar jag samman det konkreta
och det abstrakta:
Ett diffust och osäkert livselixir.

Jag är en kvardröjare och
rastlöst sökande ett
oupptäckt sammanhang.

Jag möter människor på vägen.
Jag lyssnar och ställer frågor.
Som en kluven Pilatus.

Mina påsktraditioner genom åren
uppmärksammar våra leenden
och såren!

Bach har den förmågan.
Jag skriver i presens
för känslans syfte bär framåt.

Passionens nödvändighet:
Lidandet sträcker ut en hand, ett ansikte.
Tenoren och cellon:

Geduld! Geduld!
Och jag vågar brista ut i ett erkännande:
Den här människan känner jag!

Sjostakovitj sista kvartett

Jag hade egentligen tänkt skriva om filosofen H-G Gadamer och vispoeten Barbro Hörberg,
men jag ändrade mig i sista stund, men det betyder inte mer än ett ytterligare skrinläggande
i mitt liv. Ett vackert ord: Skrinlägga; som nylagd is på hösten då vi testade modet hur långt
ut på Kvarnbäcken vi vågade åka med våra skridskor.

Nu är det vår i luften och isen är på väg att återgå till sitt ursprung och världens makthavare
drömmer liknande tankar. Nu på morgonen och förmiddagen har jag lyssnat på Sjostakovitj
stråkkvartetter, nummer 14 och 15. Dessa kvartetter skrevs 1973-74 och han avled 1975.
Den sista kvartetten består av sex satser och samtliga satser är adagios.
Smärtsamt sorgen och vacker musik i samma andetag. Som om han skrev sitt testamente och
dedikerade innehållet till de makthavare som plågade han och folket under 1900-talet och att
vi åhörare idag ska påminna oss om mänsklighetens sköra ansikte.

Författaren Jon-Roar Bjorkvold skriver i sin bok "Den musiska människan":

För den musiska människan är aldrig ett plus ett exakt två. Det finns alltid en ovisshet, det musiska kommatecknet. Det är ovissheten och genombrottskraften i detta musiska kommatecken som spränger de invanda tankarnas hämmande fyrkantighet.

Det är det musiska kommatecknet som får musiken att gunga i sinnet och som tillför diktning och teater en så okontrollerbar styrka att den till och med kan få mäktiga samhällen att skälva. De visste de alla, både Gogol, Sjostakovitj, Meyerhold och Jevtusjenko. Det handlar om konstnärens ostyriga logik, om den tillsynes snubblande clownen i manegen. Det handlar också om barnsligheten som en kraft i den vuxna skapande människan.

 Och jag hyllade själv en gång Sjostakovitj med dessa rader:
     
Med Sjostakovitj medföljer mänsklighetens beundran
för det som måste uttryckas.
Med Sjostakovitj blir vi 
litet modigare

 

Att samla i ladorna!

Vad vore vi utan....?
Bara ett stelt motstånd mot allt!

Den stora musiken rör sig Känner krampen i bröstkorgen; gråten kommer  Detta är lättnaden, dess rot  Ännu en människa har rört vid musiken Rört vid själva skapelsen

G Sonnevi Bok utan namn

Jag samlar visserligen i ladorna och även om livet i sig är en färgstark förruttnelseprocess vill jag
inte att tillstånden ska ruttna i ett hörn. Bauhaus väcker mig till ett nytt leende.
Musiken är ett uppvaknande.
Sublimering och skydd mot närhet och äkta känslor?
Snarare en utveckling av det outforskade psykets struktur.

Rätten till befrielse
Rätten till insikt

Denna bekräftelsekarta
Många vita fläckar på Jorden
     

Ascension

En gång skulle jag, Bo.B och Tom fara ner till Afrika.

Vi stannade i Angola och åt och sov.

Nästa dag for vi ut till en ö som hette Ascension.

Vi skulle vara där en vecka. När vi kom dit var 

det tyst. Vi gick in i skogen plötsligt kom en neger

och sa att vi inte skulle vara här för det fanns monster.

Vi skrattade. Vi får väl se sade han. Vi packade av

och började bygga ett läger. Plötsligt hörde vi ett

skrik. Vi trodde att det var en tiger så vi fortsatte

att bygga. Och så hörde vi ett skrik till och Bosse B

gick in i skogen och tittade vad det var. På ett

tag ropade Bosse på hjälp. Vi gick längre in i

skogen. Då började det vissla. Vi följde mot

visslingen. På ett tag såg vi Bosse hängd uppe i ett

träd. Vi såg två monster som höll på göra upp en

eld. Vi kunde inte rädda Bosse, så vi for tillbaka

igen. Och vi skulle aldrig fara dit igen.

Den här korta berättelsen skrevs av bloggaren 1975

under en lektion i svenska i den numera nedlagda skolan

i Södra Bredåker. Det här var på den tiden då skolan

fortfarande hade en god självkänsla och Jan Björklund

var bara ett barn.

Mina berättelser från den här tiden handlade mycket

om att resa ut i världen, samt om ond bråd död som drabbade

mina klasskamrater. Peo, vår lärarkandidat lät oss läsa

upp berättelserna i klassen och det var nog det som satte

prägel för dramaturgin.

Min reslust idag påminner litet om den pojke jag då var,

och fastän jag har sett olika delar av världen är det fortfarande

mina resor i fantasin som har större betydelse för min själs lindring.

En världsatlas är i sig ett oersättligt konstverk.

Judith Schalansky har skrivit en bok med den magiska

titeln: Atlas över Avlägsna ÖAR

(Femtio öar som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka)

Jag blev inte förvånad när jag läste att en av dessa öar är Ascension.

Så tag nu och boka en biljett,

öppna en sida,

nya erfarenheter är på väg till dig.

Albert Finney

Det var nattens film och samtidigt började
jag erinra mig en sommarläsning från 1996,
alltså tiden efter det hade hänt, men också
före det skulle inträffa på nytt.
Du somnade, men Albert Finney var stor i sin
vandring mot undergången.

Imorse började du gnälla om oväsentligheter
och du försov dig typiskt nog, men det värsta var att
du började skylla på Albert Finney.

Vad är det för kärleksformer och yttranden vi vill höra
av den andre?

DEN ANDRE!

Kommer den andre kunna tillfredsställa den andre?

Jag drar åt mig och vill hellre vara Albert Finney:
Stor i sitt nederlag.

På eftermiddagen ringde du med din vänaste röst.

Så bör vi söka det meditativa bruset.