lördag 11 maj 2013

Förmiddag med Allan Petterssons nia

Som om tålamod och utsatthet
inte längre är en angelägen fråga...

Att lyssna på Allan Petterssons symfonier
handlar just om detta:
Att våga möta tålamodet och utsattheten.

Jag lyssnar och försöker förstå, lyssmar och försöker förstå.
Min ambition kan tyckas diffus och det får väl bli mitt kännetecken.

Igårkväll enades jag och Sven att vi hade sett en bra TV-dokumentär
om författaren Sven Lindqvist. Författaren pratade om vikten "att vända i tid"
och yppade sin beundran för polarforskaren och vetenskapsmannen, Ernest Shackleton.
Han lyckades vända i tid och därmed rädda sin besättning från att möta döden nere
i Antarktis.

Och jag påminns om att jag en gång skrev ned ett citat av Shackleton i mina anteckningsböcker:

"Mitt liv rinner bort- allt verkar sakna betydelse. När jag möter lugna och självbelåtna människor
vill jag störa  deras lugn och belåtenhet. Jag känner att jag inte betyder något för någon om jag inte
trotsar stormen."

lördag 4 maj 2013

Upprepningens gråa förändringskonst


Och så gick det en månad till. Någonting försvann utan att vi tänkte på det, men idag gör vi det.
Jag ska skriva om fyra gråmelerade inspirationer, men först en dikt som någon av er kanske
känner ingen om någon av er har läst en liten grå bok?

         vi kan i alla fall enas om vädret
         även om rodnadens insikt
         är på väg att berätta
         en helt annan historia

         den annorlunda tiden
         såg jag i mig själv
         inga förklaringar i sig
         bara förändringar hos dig

         den grå dagens barmhärtiga blick
         den grå dagens barmhärtiga stick
         med promillehaltens
         avgörande decimaler


Under denna vinter och framskridande vår har jag blivit lyckligt/vemodigt drabbad av fyra konstnärer
med omnejd. Fyra konsekvenser av upprepningens betydelse och att det som sker i vår vardag kanske
går obemärkt förbi, men livet skall levas, skall upprepas, skall levas, skall upprepas.
Den grå vardagen är själva konstverket i sig.

Bengt Bratt, vår svenske dramatiker som skapade den unika tv-serien Hem till byn, lyckades med
bedriften att utveckla en serie som pågick mellan åren 1971 och 2006. 35 år! 52 avsnitt!
Jag som är en gammal kluven bypojke har nu sett serien i sin helhet och på sätt och vis kunna följa min egen
utveckling och min hemby Bredåker olika förändringar.
Allt upprepar sig. Allt förgås, men det finns alltid en liten skillnad som gör en liten skillnad. Jag påverkas
och förändras helt enklet av att följa en svensk tv-serie: HEM TILL BYN

Förra veckan befann jag mig i Malmö tillsammans med mina arbetskamrater. Som så ofta har jag en
förkärlek att dra mig undan kollektivet och den här lördagskvällen försvann jag in i det stillsamma
biomörkret för att se film av den ungerske filmregissören Bela Tarr, Turinhästen.

I nästan tre timmar får vi följa en man, hans dotter och deras sjuka häst. Som biobesökare får man pröva sitt eget tålamod och utsatthet. Långa filmsvep i grått och åter grått. En sparsmakad dialog, nästan obefintlig.
Under visningen försvann några biobesökare som kanske hade räknat med några färggladare nyanser?
Vad handlar filmen om?
Handlingen består i hur vår vardag upprepar sig själv, men att det ändå är någonting som skiljer sig åt.
Och våra liv följer ju faktiskt uppbrottets väg.
TURINHÄSTEN, den stillsamma apokalypsen i grått!

Kan man då bli upplyft av en sådan film?
Ja! Jag blev det i alla fall och kände mig priviligerad att jag en vanlig lördagskväll fått uppleva detta.

Utöver dessa filmupplevelser vill jag också uppmärksamma två musikaliska nedslag som har bejakat mitt lyssnaröra. Införskaffat mig två vackra och gråsprängda vinyler:
Den ena är gjord av en tjej som heter Lina Högström med artistnamnet SKATOR vars skiva heter
Vita  Kallla. Sparsmakad produktion, men hennes röst och gitarrspel fångar på sätt och vis upp det jag har känt med herrar Bratt och Tarr:

fast du vet
att det är värst
måste du upp och titta
ovan ytan
hur de har det där

Från sången Sjöjungfru

Den andra är sjumannabandet CULT OF LUNA med skivan Vertikal:

This is the final moment
of our last days...

Suggestiv och tung musik med growlsång som också förenar sig med övriga tre tack vare sitt tilltal och dess tunga konsekvens. Kroppen och själen bereds en krävande, men meningsfull resa.

Kära läsare!
Tag nu chansen och boka denna kvartett
så kanske vi kan känna varandra litet bättre?

Björn