Matteuspassionen

När jag lyssnar på passionen
börjar jag också tänka på
Närvaron.
En förbindelselänk
där trösten är rösten.
För vad vi än tänker på
så bär vi tonernas lindring
när vi anstränger oss,
även om denna dag bär
på sin särskilda ovisshet.
Det är ingen överdrift
att skriva att Bach gjorde
sina ansträngningar när
det inte fanns
något alternativ.

Den långa fredagens återkomst,
som liten människa.
Med Bach som anlitad vägledare.
Nu har allt inträffat.
Hör om lärjungarnas svek.
Den här dagen i sin upplysning
gör oss varken större eller mindre.

Närvarons inre väg
kommer att syna oss,
men vad krävs det
av människan
förutom koncentration?
Vi måste vandra
och vänta in, vandra
och vänta in.
Inte förneka, inte döma.

Bach gör det varje gång.
Med färdledarens trygga övertygelser
blir vi övertygade
att svåra passager
är framkomliga.

Människans vana
är inte alltid det här
Många fula ovanor
distraherar tanken
på den inre vägen,

men Bachs musik
innebär framkomlighet.

Alltid någonting

Alltid någonting
Det är grundkänslan
Synens klangmusik
När vi kör genom
Beundrade landskap
Ett rådjursmöte i mörkret
Nästa upplysning

Enighet är också svårt
Men uppmärksamhet och viljestyrka
Skall uttalas högt och tydligt:
Alla mina meningar
Meningen med mina meningar?
Varsam vittring
Vårdslös vila

Hinder är till
För fantasifull akrobatik

Skidturen på isen
Med dimma i dimman ur dimman
Uppspelta som orrarna på ön
Dit vi inte kom fram
Det var inte meningen
Kvar i gränszonens enkla möjlighet

Intentionerna bakom
Människorna brister
Mycket av dagarnas innehåll
Pendlare mellan ytterligheter
Med mörkret kommer
En värdig form av diskrektion

Om jag gör någon nytta?
Fler frågor?

Som om

Som om vår uppgift
blir att spjärna emot
och upprepat
ta emot stötarna
med evighetens naiva blick
vi har ingenting att sätta emot
förutom livet

den viljan fanns tidigt
på kyrkogården
blomsterprakten
från sörjande händer
som omsorgsfullt
arrangerar den avslutande
länken

Stanislaw Jerzy Lec

Ett svagt minne uppenbarade sig när jag var inne på biblioteket och såg en liten, liten bok som lätt
hade kunnat drunkna bland alla litterära ångvältar i deckarhyllan eller andra dominanta genrer, men
mitt svaga, men bestående minne var att jag skulle låna denna bok som kort och gott heter:
Ofriserade tankar.

Lec skriver alltså aforismer om stora, stora ämnen och tänk att denna lilla, lilla bok rymmer så mycket.
Lec är både dråplig, melankolisk och skarpsinnig. Här får ni några "lec-tioner":

Om jag är troende? Gud allena vet.

Att han har dött är inget bevis på att han har levat.

"Världen är vacker, har jag hört", sade den blinde. "Ja, de säger det", svarade
den seende.

I mörka tider är det svårt att dra sig undan i skuggan.

När vi inte har något att säga varandra säger vi det till andra i stället.

Poeten är fantasins spion i verklighetens land. 

Alvina behövde inte använda DRG

Jag har just läst Teglunds reflektioner över Zarembas artiklar i DN om det s.k DRG-systemet. Den moderna formen av tidstudiearbete och kvalitetssäkrande arbete som nu överförs till samhällets omvårdande institutioner. Honnörsorden är effektivitet, valfrihet och produktivitet.

Under min läsning börjar jag att tänka på Alvina. Hon var min farmor och farfars hemvårdare i början av 80-talet. De bodde i Bredåker och Alvina körde runt dessa byar med omnejd för att ombesörja de gamla ett hederligt omhändertagande. Hon hade en närmast beskäftig framtoning när hon kom hem till min farmor och farfar. " Idag ska jag koka palt och imorgon ska jag stryka alla era gardiner för nu är det dags att sätta upp vårgardinerna!" Så där pågick det under de år som Alvina arbetade. Jag satt ofta därnere i Kneosgården och observerade Alvinas betydelsefulla insatser. Min farfar brukade snegla åt mitt håll med ett sådant uppsluppet och utdraget leende. Han var i goda händer.

Idag hade nog inte Alvina fått behålla sitt arbete eftersom hon inte varit en tillräckligt effektiv hemvårdare i rikets cyniska tjänst.

Kan vi någonsin räkna med Alvinas återkomst?

Två introspektiva studier om en man

Jag vandrar mellan mina meningar. Jag rör mig i olika riktningar,
men jag saknar idéen om själva slutstationen. Det skrivna ordets
betydelse har samma förhoppningar som en stjärnklar natt då du
plötsligt börjar känna dragningskraften.
Fjättrad vid en oförklarlig magnetism, men här finns också en
länk till musiken, som komponerar samma tillstånd.


Jag är riktkarl för alla sparsamma dagar och de följer mig blint
och stint stirrar jag fram i blindo. Inga sorgesånger i för sig.
Mellantidernas väntrum.
Jag har hört talas om människor som lever med andra förväntningar
och rastlösa drömmar. Bekväm och försynt går jag inte
drastiskt tillväga.