Dagens dikt 75 år

Jag sitter i min lägenhet denna onsdagskväll och lyssnar på P1. Radioprogrammet "Dagens dikt"
firar 75 år och den lilla, men koncentrerade lyssnarskaran får lyssna på poeterna som läser sina
dikter. Mitt aktuella vemod spricker upp till ett leende fastän dikterna inte är särskilt muntra. Det
är så poesi fungerar för mig. En speciell fogmassa som gör att Närvaron håller för påfrestningar.

Ernst Bloch skriver:
" Närheten är alltså en svårighet; hoppet eller åtminstone förkänslan av att det man hoppas på
snart skall inträffa, framstår ofta som lättare, själv mer fyllande än närheten."

Nu ger jag er själva en dikt om närhetens bländande chimär:

                            Hotel Baudelaire

Kvinna och man.
Gata upp och gata ned.
Inte tillsammans som kärlekspar.
Kvinna och man.
Det räcker nu.
Främlingar inne i språket.
Utanför språket.
Han på den västra sidan.
Hon på den östra sidan.

Han går in i stadens äldsta kyrka.
Där finns det gott om plats.
Till och med Descartes begravdes där.
Jag tänker, alltså finns jag.
Jag känner, alltså kan jag förgöras.
Tiden passar ingen.

Inne i den mörka kyrkan.
Och fingrarnas trevande ljuslågor.
I ensamhet är du ingen och därför alla
som uppfångas av sorlet
inne i det stora valvet
av allt ursprung.

Jag erkänner!

Och jag är motståndet som ler åt mig själv.
Självmedvetet omedveten.
Omedvetet självmedveten.
Jag bygger ideligen på min stora byggsats.
Min stora världsmening,
men!
resignerar lika fort då ett vilset hårstrå
blockerar mig.

Jag erkänner att jag är rädd
att gå in i någonting nytt.
Jag erkänner att jag är rädd
att inte gå in i någonting nytt.

Det måste ske, helt enkelt!

Dikt ger liv. Liv ger dikt
Så enkelt. Så svårt.
Både avvaktan och angrepp.

Jag dras inte till övermänniskoidealen.
Jag ryggar för underkastelsen.
Jag diktar för någon.
Den lilla slumpens gåta.
Den stora hordens behov.

Asocial på ett socialt sätt.
Social på ett asocialt sätt.
Vad föredrar vi?

Det börjar närma sig slutet.
Det gör det alltid.
Nu har jag dragit ut på tiden igen.

Sonnevidagarna

Göran Sonnevi kommer imorgon ut med en ny diktsamling, Bok Utan Namn. Det känns tryggt och
nödvändigt att han är tillbaka. Samhällsdebatten präglas av svenska pudlar i marschkängor och skräckens
himlavalv lyser över Israel och Palestina. Sonnevi ger sig inte. Poesi som motstånd och motvikt.

För min egen del vill jag hälsa Sonnevi tillbaka med min dikt Sonnevidagarna


            Dagens ljus gav spår, massor av spår som formade ett språk under det intensiva
            ögonblickets mening.
                                           Övergången till Sonnevis arkeologiska noggrannhet.
            Tankens fugor, iväg för att sedan komma tillbaka med det vi vill och kan rymma.

            Sonnevikvällarna och Mahlerkvällarna
            Ett omfattande allt! Ett omfattande allt!
            Mahlers anspråk. Sonnevis anspråk.

            Det kallas framåtskridande, att möta morgonens överlevnadsljus när jag går på
            oföretagsamhetens känsla och inväntar ett initiativ, någons initiativ och inte
            bara pliktberoendet.

            Livet är en balans och det lutar åt ett håll, men lappugglans närvaro gör mig
            så där upphetsad som bara det oväntade uppmärksamhetsbeteendet kan medföra.
            Själva förklaringens innebörd är komplicerad. Livskänslans sökande JA!

            Det pratas om att förverkliga det omöjliga och jag bär ständigt med mig en
            fågelmening. Vi är inte mer än den sköra sidan av insikten. För att sinna
            mig tar jag bokstavering på allvar.

            Det ska upprepas så länge det går. Det ska bokstaveras så länge det går.
            Livet sammanfattar sig själv som en räls som försvinner bakom nästa krön.